|
|
Jag har bytt bloggställe. Nya är http://aniviels.wordpress.com
Bloggproffs använder sej av wordpress-system så jag tänkte att varför ha en mellanhand? Så där kommer ni hitta mej framöver.
Puss!
Jaha, snart börjar det dra ihop sej. Sommaren närmar sej oroväckande fort, och jag har fortfarande inget jobb. Jag kan ärligt säga att jag har tappat räkningen på hur många jobb jag sökt… och nu börjar det kännas som att gå uppför Mount Everest i motvind. Nu har jag till och med gått så långt att jag sökt jobb som telekommunikatör. Jag har jobbat som det tidigare, och det var inte bra för mej. Att bli utskälld 50 ggr per dag är sååå bra för psyket *ironi*
De jobben som jag har sökt nu som telekommunikatör känns dock bättre. Det verkar vara mer av informationsjobb och inte så mycket köp den fina varan. I alla fall som helst så tar jag vad som helst just nu.
Ja, nog om det… nu får jag försöka släppa det och hoppas på de ansökningar jag har skickat in. Sen får jag kolla vidare, och skicka in fler. Det är bara att ligga på.
Okej, nu är det verkligen dags för en uppdatering… var ett tag sen jag skrev ordentligt nu.
Livet är fullt av överraskningar måste jag säga. Jag och Fredrik hittade varandra under en lång natt med Miyazaki-filmer. Nu har vi varit ett någorlunda officiellt par i en och en halv vecka ungefär. Allt känns väldigt bra. Idag träffade jag mamma Eva och storebror Henrik, väldigt trevliga 
Nu helgen är jag ensam. Sara hälsar på Annica i Västerås och Fredrik har åkt på konfaläger i Småland. Lite tid ensam kanske är det jag behöver för att komma igång med saker. Har lovat kära syster att städa lite, sen behöver jag plugga lite. Kanske ska försöka hinna med kompletteringen till tros och livsåskådningsvetenskapen… hm… får se hur det går.
Nu ska jag nog försöka ta mej en sväng till coop och köpa nässpray.
God kväll gott folk och Guds frid! / Jenny
Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.
I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar
I Värmland — ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång –
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.
——-
Ja, då var jag tillbaka.
Det har underbart att glida in med tåget i Karlstad och mötas av solen. Av någon anledning så känns det fortfarande som att komma hem varje gång jag sätter min fot i Värmland. Jag har min familj här, men mitt liv är nu mer i Linköping, men ändå… Värmland är hemma på nått vis. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bo i Värmland igen, men det spelar ingen roll. Det kommer nog alltid finnas människor jag vill träffa och platser med minnen som jag vill besöka så länge jag lever, så även om mitt liv är på annan ort så är Värmland hemma och kommer alltid vara
Det är konstigt hur lätt man vänjer sej vid saker… och människor…
I onsdags åkte älskade Systeryster till skogen för att hälsa på mor och far och alla andra där borta. Jag saknar henne så mycket! Vi bråkade i söndags/måndags och hade precis rett ut det. Allt kände underbart! Och så åker hon bort 
(Saknar dej massor älskade!)
Sen Sara åkte har jag spenderat en hel del tid med Fredrik och Elin. Det var kör i onsdags med Fredrik och torsdag kväll/natt spenderade vi genom att titta på 4 filmer av Miyazaki. Jätteroligt och så underbara filmer
Elin gick hem för att sova och Fredrik sov kvar, det är långt till Berga 
Nannade gjorde vi 6 på morgonen och vaknade till runt 1då det blev frukost. Resten av dagen satt vi och pratade om allt och tittade på Bernard och Bianca 
Sen var det gravläggningsgudstjänst i Domkyrkan som jag och Fredrik skulle sjunga på. Vackert var det och väldigt känslosamt. Älskar och hatar påsken av just den anledningen.
När jag sen kom hem så var det tomt och ensamt… väldigt konstigt. Ingen Sara hemma och ingen att titta på film med eller prata strunt med. Och nu är Elins mamma här oxå, så dom vill umgås.
Det är otroligt hur fort man vänjer sej vid att ha någon runt sej. Jag kommer nog tycka att det blir konstigt den dagen jag bor ensam igen… om den dagen kommer. Men nu är jag glad över att Sara kommer hem i morgon, och det tror jag hon är med. Sen blir det nog att Elin kommer över och pratar strunt och Fredrik kommer över på disneyfilmkväll
Så jag kommer nog inte behöva vara ensam alls
There are so many memories
muted in your pillow
tattooed on your walls
they’ve seen it all and kept it in
And I know you still believe
the void is in your sleep
painted on your dreams
they’ve seen it all and kept it in
Aching for release
aching for relief
If only your bed could cry
———————————–
Leta upp Moto Boys senaste skiva Lost in the Call på Spotify, den är underbar…
Åh! Jag är jätteglad och känner mej alldeles varm inombords!
För det första så hade vi en jättetrevlig filmkväll för kårrullenjobbarna här igår kväll. Massa gott att äta, trevlig film och trevligt sällskap. Synd att tiden skulle gå så fort bara! När klockan vara halv 12 så fick folket helt sonika gå hem, det var ju skola idag, men annars hade jag kunnat sitta och prata hela natten. Och jag skojar verkligen inte!
Anledning två finner vi i musikens underbara värld. På en festival så hamnade jag och fantastiska Egil (återkommer till honom sen) vid Andromeda och på scenen stod en kille i svarta skinnbyxor, röd skinnjacka, pandasminkning runt ögonen, rött läppstift (har jag för mej), med elgitarr och sjöng de ljuvaste sköra toner i falsett… det var magiskt och jag dreglade som bara den! Denna fantastiska artist heter Moto Boy, eller Oskar Humlebo. Jag letade lite på internet idag för jag vet att han har släppt nytt material. ajg surfade in på hans hemsida och det första jag ser är en ruta som berättar att han spelar på Ryds Herrgård den 25 mars i Linköping!!!!!  Snacka om att jag blev lyrisk! Så jag vet vad jag gör på torsdag kväll
Tredje och sista anledningen till att jag mår fantastiskt har jag redan berört
Egil, kära Egil, skrev på fejjan. Det här är människan som sprider värme och kärlek runt sej. Som kan springa 100 meter i fullfart för att sen krocka med en och attackkrama en hur länge som helst! Jag blir alldeles jätteglad Kan säga att träffa honom en gång om året på festival är alldeles för lite! *kramar på*
Så nu ska jag gå och lägga mej, alldeles varm och glad i själen. Ibland är det fantastiskt att vara Jenny
Jag skulle springa efter men trampa snett
Ibland gör man fel, Ibland gör man rätt
Hon skrek ”stanna bilen kom igen bestäm dig”
Så jag stängde dörren och tänkte sen
Och när jag tänker efter såhär långt efter
Så kan jag se hur fel det blev
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel
Lev med det
Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter
”Vad är det med dig?” Säg det
Alla kartor och städer, vatten och platser
Som vi aldrig ska få se
Det är halt och farligt men vi måste få luft
På promenad i vår gamla hemstad
På juldan alla svarar att allt är bra och vet du vad
”Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel
när jag vet hur rätt det blev”
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Det var tropiska nätter och vi låg vakna på taken
Och såg ut på stan vi bodde i
Som var vår och som var stor och tuff och hård
Och skulle bli för liten sen men det visste vi inget om än
Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Och din morsa var lycklig igen med nån ny kille igen
Dom stod och pussades på balkongen
Sen en vecka senare var det inget mer med det
Hon stod och rökte och skrek under fläkten
”Jävla karlar varför ska det vara så förbannat svårt
och ni två hör på se upp så att ni inte också blir såna jävla svin”
Vi tog på bästa skjortan och gick ner på karneval
Fyrverkerier, gratis bio nere vid Palace
Alla var där vid strömmen i drömmen
Vi ville bli nåt
Glöm inte bort oss
Alla vid Palace nere vid strömmen i drömmen
Och jag stal Emma från Anders som var trummis i bandet
Han grät och sa att allt var lugnt
Vi ville spela surf men det blev mest punk
Hårt skoningslöst och tungt
Du hade slutat äta när ni slutat prata
Du hata allt och ville dö och det anförtrodde du mig och sa:
”Markus jag är din tjej men berätta inte för nån
du verkar va sån man kan lita på”
Men jag som aldrig hade blivit kysst
Kunde inte va tyst och dan efter läckte det ut
och du gjorde slut
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel, lev med det
All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig nåt gott
Jag kom aldrig och mötte dej…
Varje gång du skriver på facebook så hugger det till i magen. Jag är inte säker på att jag gjorde rätt. Jag drömmer om dej och kan verkligen inte släppa det, är det Gud som säger åt mej att jag har gjort fel? Det var ju jag som sa stopp, för jag orkade inte mer… det gjorde för ont. Ibland var du avvisande, ibland så kärleksfull… vad skulle jag tro?
Anledningen till att jag inte kom var att jag inte vågade, jag vågade inte ta den smärtan att bli avvisad igen… men nu så kan jag bara tänka på det bra, det vackra… det är klart att jag romantiserar det hela…
Jag såg bussen idag som skulle ta mej till dej, det högg värre än någonsin! Men vad skulle jag göra, åka bort till dej? Det skulle inte fungera, jag inser det… tror jag…
Usch, jag hatar att vara värsta tiny-winy-emo-kid, men jag kan inte hjälpa det…
Ja, så är det. Det kom jag, Maria och Bettina fram till på kören förra veckan.
Bettina hade varit på en gudstjänst tillsammans med Andreas där prästen pratat om synd. Han tog exemplet med Öland, som en gång inte alls varit någon ö utan var en del av det svenska fastlandet tydligen. Med tiden så gröpte havet bort massa jord och tillslut blev det ett sund, vid namn Kalmarsund, som skiljer Öland från fastlandet idag. Om det verkligen förhöll sig så det vet jag inte, det står inget om det på Wikipedia iaf (älskar källkritik ) men det är inte viktigt för vår berättelse. Vattnet som skiljer Öland från fastlandet är en metafor för synden. Synden skiljer oss (Öland) från Gud (fastlandet). Längre än så verkar det inte som att predikanten kom i sin förklaring. Både Bettina och Andreas lämnade kyrkan minst sagt förvirrade…
I onsdags så tog Bettina upp detta med mej och Maria och vi pratade synd, om vi har kvar arvssynden och om det Jesus gjorde för oss tog bort vår synd? ingen av oss förstod riktigt poängen med predikantens predikan. Visst, synden har skiljt oss från Gud, men Jesus offer har väl ändå skapat ett sätt att komma nära Gud och Anden finns hos oss och då är vi ju inte skiljda från Gud på samma sätt längre… eller så har jag förstått det i alla fall och våra tankar gick lite åt samma håll där i onsdags.
Efter lite filosoferande och ett ordentligt gnuggande av de små grå kom jag och Bettina att tänka på en metafor som vår föreläsare i Bibelvetenskap i höstas använde sej av. Tänk er ett stup, en klipphylla på ena sidan och en på andra. På ena står Gud och på den andra står vi och det finns ingen chans för oss att komma över till den andra sidan och möta Gud. Förresten, jag tar och ritar upp ett ”helvetesgap” så förstår du bättre vad jag ska komma till. Så här ser det ut:
Men sen kom Jesus, och hans offer skapade en bro mellan oss och Gud så att vi kan komma över till andra sidan.
Det är genom Jesus som vi kan lära känna Gud, då Gud blev som oss.
Så åter till Öland och Kalmarsund. Vi konstaterade att det predikanten glömde berätta var att Öland och fastlandet är sammanbundet genom Ölandsbron nu för tiden. Så Ölandsbron blir då en metafor för Jesus offer, precis som i metaforen från bibelvetenskapen.
Slutsatsen som vi kom till var då att meningen med livet är att hitta Ölandsbron, att hitta Jesus. Men jag har tänkt vidare (perkulerat) på detta och konstaterade att det är en sak att hitta Ölandsbron/Jesus, men det är en annan sak att komma fram till där den börjar och att sen gå över bron.
Jag har hela dan lekt hemmafru. Jag har städat massor och nu är det bara dammsugning och golvtorkning kvar. Men äskade Sara diskade och torkade av spisen. Duktig hemmafru <3
Onsdagen spenderades med att skriva klart interpretationen. Men jag passade på att göra lite skorpor med:
…och tacopaj…
När skorporna och interpretationen var klar och tacopajen var uppäten så var det dags för kören. Jag hittade min hatt som jag inte använt på länge. Det blev inte den jag hade på mej, men jag är fin ändå:
|
Musik jag gillar
|
Bilden är från http://www.flickr.com/photos/motoboy/4011380667/ och är inte tagen i Linköping tyvärr 