Det var längesen nu, men minnet finns fortfarande kvar.
Jag minns ditt leende, din varma blick… Jag minns första gången, du frågade om jag ville hälsa på, den där festen… Ditt leende när du såg mej när jag klev av och kramen jag fick.
När vi stod under din jacka i regnet, väntade och lyssnade med varsin örsnäcka. Jag minns fortfarande låten som spelades, den är vår.
Jag minns trippandet på tå innan vi visste. Blickarna. När vi rörde vid varandra och vi dröjde kvar så där lite extra som man gör…
Jag tog din hand, du tog min och vi ville inte släppa.
Omfamningen den där kvällen, du drog mej intill dej, den sitter i fortfarande. Pussarna… jag önskar bara att jag hade haft modet att kyssa dej. Känslan i bröstet när jag visste att nu är det sista gången jag kommer träffa dej.
Jag tittar på armbandet på min arm och jag minns att jag tänkte köpa ett till dej men jag gjorde inte det, undrar varför.
Jag är inte bitter över att allt blev som det blev, det var helt enkelt inte meningen. Jag är bara glad över att jag fick följa dej en bit på vägen, att jag fick vara en statist i ditt liv.
Jag vet att livet kommer vara gott mot dej och jag önskar dej allt gott! Tack för de fantastiska stunderna, jag vårdar dom ömt.
/ J
Leave a Reply