Upp tidigt för att bygga mer festival. Vad vi verkligen byggde är som i en dimma, men något måste vi ju ha gjort eftersom festivalområdet blev färdigt.
Hela onsdagen gick jag iaf och väntade på att min älskade syster skulle komma till Sverige. Jag längtade och längtade så det gjorde ont. Mamma smsade och frågade om jag ville ha mina regnkläder och gummistövlar innan hon och pappa åkte till Oslo, för hon hade sett på vädret att det skulle regna. Så jag mötte upp med dom klockan 16 vid Statoilmacken och fick mina grejer. Nu kunde det regna, men det gjorde det inte…
Dagen gick och det började dra sej mot kväll. Jag fick gå iväg tidigare för att hinna bort till Taserudshallen och plocka ihop lite grejer och smutstvätt jag behövde ha med mej hem. Jag ringde mamma för att kolla vart de var och hon bad mej att klättra över vallen och ställa mej vid vägen. Det underlättade en del för dom.
När jag väntat ett tag så fick jag äntligen sen bilen, och när de stannade så rultade Sara ut, alldeles rödgråten. En lång kram gav jag henne och sen satte vi oss i bilen. Eftersom bilen var full med packning fick Sara sitta i mitt knä och hon lutade sej mot min axel och grät hela vägen hem. Vi pratade lite mellan tårarna om livet och hur ledsen hon var över att lämna familjen i Oslo.
När vi kom hem packade vi snabbt ur bilen och gjorde oss iordning för kvällen. Sara och jag låg i hennes säng och pratade lite innan vi somnade. Det var riktigt mysigt att sova brevid henne, speciellt efter att vi inte träffats på över ett halvår. Älskar dej systeryster!
Leave a Reply