Livets bräcklighet

Idag har en påminnelse om vår egen dödlighet lämnats oss då härmed tillkännages att följande medlem av vår församling har avlidit:

Börje Larsson, i en ålder av 53 år, 2 månader och 10 dagar.

Så brukar det låta när man håller tacksägelse i kyrkan. Prästen läser upp vilka som har avlidit, hur gamla de blev och en av kyrkvärdarna tänder ett ljus i tacksägelsestaken. Jag kommer själv att yttra dessa ord många gånger, om allt går som det ska med min utbildning till präst.

Börje var min farbror, ingift men ändock min farbror. En härlig människa som gjorde min fasters liv väldigt rikt och lyckligt. Tyvärr så blev han sjuk, riktigt sjuk. Det hela började med ett sår som inte ville läka och slutade med cancer i njurarna eller lever, jag kommer inte ihåg men det spelar ingen roll. Farbror doktorn berättade att han hade ett år kvar att leva…

Tänk att få det beskedet… vad skulle man göra? Jag tror inte att det går att sätta sej in i den situationen, men ändå så tänker jag på det ibland. Jag tänker kring hur jag skulle reagera, vilka beslut jag skulle fatta…

Nackdelen med att bo så långt ”hemifrån” är att man missar allt. Mamma ringde med jämna mellanrum och berättade hur det stod till. Även om jag fick rapporterna så kändes det så avlägset, det kändes som att det inte alls hände. Det var två samtal som fick det att verka verkligt. Det första var när mamma sa ”Nu är det bara dagar kvar”. Mamma och pappa hälsade på Börje och faster ofta, dom ville stötta dom båda och de kunde se att han tynade bort mer och mer. Det är hemskt att se. Jag fick se, i mitt jobb som vårdbiträde på ett äldreboende i Arvika, en man tyna bort tills det inte fanns något kvar. Men att göra det ”i tjänsten” är något annat än att göra det som anhörig. Som anhörig är man ju personligt involverad på ett helt annat sätt. När man jobbar kan man fortfarande vara professionell, det går inte som anhörig (om man inte är väldigt bra på att trycka bort känslor, vilket jag verkligen hoppas få är). Men när mamma sa att det bara var dagar kvar så kändes det, det penetrerade mitt skal av distans.
Sen kom då Samtalet. Jag hade väntat på det länge och jag kan direkt höra på mamma när det har hänt något och nu när jag visste vad det skulle handla om så sa jag ”är det klart nu?”. Det kan låta hårt, men på ett sätt var det skönt för Börje att få somna in, gå vidare, dö.

Nu ska vi hem på begravning. Det kommer bli känslosamt. Jag börjar förstå det mer och mer, men den riktiga insikten av att han är borta kommer slå mej när jag går in i kyrkan och ser kistan… det är så det brukar vara.

Men en sak är jag glad för, jag såg aldrig Börje riktigt sjuk. Vi skulle ha hälsat på dom i jul men det blev aldrig så och det är jag tacksam för nu. Det Börje jag har på näthinnan är den friske och glade Börje. I natt drömde jag till och med om honom. Jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang men han var glad och skrattade så som bara han kunde.  Det är så jag vill minnas folk, glada, levande och friska.

<3